Mitt namn är Sarah, och jag föddes i en plats som de flesta inte skulle hitta på en karta även om de försökte. En liten avlägsen dal i östra Kentucky, inte långt från berget som folket där kallade sin beskyddare och sin plåga. När jag tänker tillbaka på åren före allt förändrades minns jag dem som hårda men lyckliga. Vi var inte rika, inte ens nära, men vi hade varandra.
Pappa arbetade i kolgruvan som de flesta män i trakten, och mamma höll hemmet i skick. De vaknade i mörkret, drack kaffe som var mer vatten än kaffe, och sedan försvann pappa till gruvan medan mamma tog hand om oss barn. Jag var äldst av tre, och när jag var liten trodde jag att hela världen såg ut som vår dal, att alla barn lärde sig att knyta skor med uppspruckna händer och att alla mammor satt uppe om kvällarna och lappade kläder som slitits på gårdsplanen. Jag var åtta år när gruvhissen brast.
Jag minns att jag satt vid köksbordet och åt majsbröd när mamma började skrika, och jag förstod först inte vad som hänt. Pappa och elva andra män föll fyrahundra fot ner i schaktet. De överlevde ingen. De förde in gruvans representanter i vardagsrummet och lämnade ett kuvert på bordet.
Femhundra dollar. Fem hundra dollar för min pappas liv. Mamma tog emot det utan ett ord, men jag såg hennes händer skaka när hon lade det i kistan som hon höll under sängen. Jag grät inte vid begravningen, för något inom mig vägrade acceptera att detta var allt, att en människa som pappa kunde köpas för samma pris som en använd mjölkkossa.
Earl var min mammas bror. Han kom till begravningen med vackra ord och långa blickar mot vår gård, och inom tre veckor hade han övertalat mamma att flytta hem till honom. Hans egna barn var redan vuxna och hade flyttat, så han hade utrymme. Mamma var bruten, oförmögen att tänka klart, och jag såg hur hon långsamt vek sig under hans vilja.
Earl var lång och mager, med ögon som alltid var lite för smala och händer som alltid hittade orsaker att slå. Till en början trodde jag att det skulle bli bättre. Jag skulle dock inte sova i ett varmt hus med mina syskon. Vi fick dela ett loft, vi tre barn, medan Earl tog sovrummet själv.
De första veckorna var hemska, men det var först när Earl en kväll reste sig från bordet och tog mig i axeln som jag insåg att något var fel. Mamma hade somnat i stolen, utmattad av sorg och arbete, och Earl viskade i mitt öra att jag skulade honom efter att han tagit emot oss. Jag försökte dra mig undan, men hans grepp var för hårt. Han sa att från och med nu skulle jag arbeta på hans åkrar, före och efter skolan, och att om jag sa ett ord till någon skulle han slå mina syskon så hårt att de aldrig skulle återhämta sig.
Jag var rädd. Jag var bara åtta, och jag var livrädd för vad han kunde göra mot lillebror och lillasyster. Första dagen vaknade Earl före gryningen och kastade mina kläder på golvet. Han sa att jag inte längre skulle gå i skolan, för han behövde hjälp med tobaksskörden.
Min mamma protesterade svagt, men Earl höjde rösten och frågade om hon verkligen trodde att hon kunde försörja oss på vad hon tjänade som tvätterska. Hon blev tyst. Jag stod i hans åker när solen gick upp, med en hacka som var nästan för stor för mina händer. Han visade mig en gång hur man skulle göra, och sedan lämnade han mig där.
Jag arbetade hela dagen i värmen och kylan, och mot kvällen var mina händer täckta av blåsor. Jag gick fram till honom och sträckte fram dem, men han slog ner mina händer och sa att jag borde vara tacksam att han var villig att lära mig disciplin. Blåsorna sprack och blev infekterade, men Earl tyckte inte synd om mig. Han sa att smärta var en bra lärare och att jag skulle tacka honom när jag blev stark.
Jag svalde mina tårar och fortsatte arbeta nästa dag. Dagarna gick, och arbetet ökade. Earl vaknade före mig varje morgon och kastade mig upp från madrassen. Mina händer gror igen, och snart kunde jag inte känna något i fingertopparna längre.
Jag fick aldrig äta så mycket jag ville vid hans bord. Han sa att en tom mage var bra för arbetet. Han åt alltid dubbelt så mycket som jag och la sedan resten i ett skåp som han låste. Jag växte aldrig som jag skulle.
Vid tolv års ålder var jag fortfarande lika lång som när jag var nio, och mina handleder var så späda att de knappt kunde bära hackan. Jag led av ständiga infektioner och svåra magsmärtor. Doktorn som en gång kollade mig sa till Earl att jag var kraftigt undernärd och att han borde ta mig till sjukhuset. Earl skrattade och sa att jag bara var lat och att pojkar behövde mer mat än flickor.
Min lillebror Junior var bara fyra år när vi flyttade till Earl, och han var för ung för att förstå vad som höll på att hända. Men när han blev sex år började Earl kräva att han skulle arbeta med oss på åkrarna. Jag försökte skydda honom, men Earl sa att om jag gjorde hans jobb åt honom så slapp han. Så jag arbetade för oss båda.
Mamma kom in i min roll långsamt. Hon arbetade i staden nu, på en tvätteri, och kom hem för sent för att se de värsta av Earls övergrepp. Men hon såg spåren. Hon såg mina avtäckta handleder, hur jag haltade varje morgon, men varje gång hon försökte säga ifrån så sa Earl bara att jag var en dramadrottning som behövde lära sig och att hon borde vara tacksam att hon hade tak över huvudet.
När jag var tretton insåg jag att jag måste fly. Jag hade ingenstans att ta vägen, men jag visste att jag var tvungen att försöka. Jag stod vid kanten av fältet och tittade på dalen nedanför, på dimmorna som låg över floden och de andra husen där norr om vår lilla bit av jord, och jag visste att jag inte hade något annat val. Earl lämnade mig ensam på fältet den juni när han åkte in till stan för att köpa utsäde.
Jag sprang tillbaka till huset, gick in i det rum som jag delade med mina syskon och packade mina få ägodelar: lite kläder, ett paket med torkat bröd, och en bild på min pappa som jag gömt under madrassen. Junior såg mig packa och frågade vart jag skulle. Jag reste mig upp och höll hans axlar med mina av arbete förtjockade händer. Jag sa att jag måste åka, att han måste vara stark.
Han började gråta, och jag ville stanna, men jag visste att om jag stannade skulle ingen av oss någonsin komma därifrån. Jag sa att Earl aldrig skulle få honom, att jag skulle hitta ett sätt att skicka hjälp. Jag gick ut på vägen och började gå. Jag gick hela dagen och hela natten, med tårarna som rann nerför mina smutsiga kinder och gjorde strimmor på kinderna.
Jag tänkte på pappa, på hur han brukade vissla medan han rakade sig på morgnarna, och hur han lyfte mig upp mot taket och sa att jag kunde bli allt jag ville. Runt midnatt kom en lastbil körande och stannade bredvid mig. Föraren, en äldre man med grått skägg och vänliga ögon, frågade vart jag var på väg. Jag sa att jag inte visste.
Han sa att han skulle till Cincinnati och att jag kunde åka med om jag lovade att vara ärlig och inte orsaka problem. Jag nickade. Han tog mig till en busstation och köpte en biljett åt mig. Jag klev på bussen, kall, smutsig, och osäker, men med en starkare känsla av hopp än jag någonsin känt.
När bussen äntligen rullade in i Cincinnati, såg jag stadens byggnader höja sig framför mig, och jag visste att jag hade tagit mitt första steg mot frihet. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra nu. Jag visste bara att jag aldrig skulle återvända till Earl. Jag sökte jobb på ett ställe som gjorde enkla maskindelar.
Jag berättade att jag var sexton, för jag visste att ingen skulle anställa en trettonårig flicka. Arbetsgivaren tittade på mina händer som var fulla av ärr och förtjockad hud, och han anställde mig utan att ställa fler frågor. Fabriken visade sig vara en räddning. Jag fick lära mig att sköta maskiner, och jag upptäckte att jag hade en fallenhet för mekanik.
Mina arbetskamrater var alla äldre kvinnor som såg mig som en dotter. De lärde mig hur man pratar utan att låta som en bondflicka, hur man klär sig, och hur man inte ständigt ser ner på sina egna fötter. Första gången jag fick en riktig lön, visste jag att jag ville gråta. Det var första gången jag någonsin ägde något som inte någon tagit ifrån mig.
Efter några månader träffade jag Davy, en man några år äldre än jag som arbetade på en annan maskin i fabriken. Han var snäll och försiktig, inte alls som de män jag lärt mig frukta. Han tog mig på vänliga dejter, vandrade med mig i parken och lärde mig att le. Han gav mig ett liv jag inte vågat drömma om.
När jag fyllde arton friade han, och jag sa ja utan att tveka. Jag födde tre barn, alla präktiga och vackra. Aldrig höjde jag min hand mot dem, aldrig använde jag ord som skär som piskor. Jag såg till att de aldrig fick uppleva det jag genomgick.
Men jag bar alltid på en hemlighet, en som höll mig vaken om nätterna. Jag tänkte på Junior, och jag undrade om han någonsin kommit bort därifrån. Jag undrade om han visste att jag älskade honom. När jag fyllde fyrtio dog min mamma.
Jag fick ett brev från en släkting som berättade att hon gått bort och att Earl nu var ensam. Brevet var fullt av syftningar om honom, om hur han blivit gaggig och att han nu satt i rullstol. Jag kände ingenting. Ingen lättnad, ingen sorg, bara tomhet.
När min mamma hade gått bort och jag var på besök hos min syster, som bodde kvar i närheten av gamla hembygden, kom Earl fram till mig i efterdyningarna av begravningen. Han satt i rullstol, hade tappat förmågan att gå, och var tung och hjälplös. Han drog mig åt sidan med en darrande röst och bad mig ta hand om honom. Han sa att jag var skyldig honom det, att han gett mig ett hem, mat, tak över huvudet.
Jag tittade på honom, utan känslor. Jag sa: Du tog min barndom, du stal min pappa, du förstörde min familj. Varför skulle jag ge dig något utöver det jag redan saknar från dig? Han började gråta och sa att han inte visste varför han gjort det, att han varit arg över att pappa dött.
Men jag visste att det inte var sant. Han var arg för att han var svag, och för att han behövde någon att känna sig stor mot. Jag lutade mig över honom och sa att han inte var värd mitt förakt, och att jag aldrig ville se honom igen. Han överföll mig inte, men jag visste att jag inte behövde säga mer.
Jag vände mig om och gick därifrån, och jag kunde känna hans ögon på mig i ryggen, men jag såg mig inte om. Det var sista gången jag någonsin såg honom. Där och då minns jag att jag tänkte att det var slut. Nu var det helt slut.
Men om en månad fick jag ett brev från Junior. Junior, som var vuxen nu, hade sökt upp mig. Han skrev och berättade att han flyttat till västkusten och blivit terapeut. Han tackade mig för att jag offrade mig för honom, för att jag tagit smällarna och skyddat honom när det behövdes.
Han sa att han visste om allt, att mamma till slut erkänt en del innan hon dog, och att han aldrig skulle kunna återgälda mig för att jag räddade honom. Jag läste brevet om och om igen. Det var som att något sprack inuti mig, och en flod av oförlösta tårar vällde fram. Jag grät för det barn jag aldrig fick vara, för tonåringen som tvingades arbeta till döds på ett fält, för kvinnan som aldrig fick lära känna sin pappa.
Jag grät för oss alla. Jag svarade honom inte på en lång tid. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur svarar man på brev när man aldrig lärt sig att tala om sig själv?
Men till slut satt jag mig ner och skrev tillbaka. Jag skrev om mina egna barn, om mitt arbete som fabriksarbetare, om hur jag lärt mig att titta på TV och se alla dessa reportage om barn som fortfarande levde som jag gjorde, och hur jag känt att tystnaden höll på att kväva mig. Junior ringde mig en vecka senare. Hans röst lät lite som pappas.
Han sa: Jag är så stolt över dig, Sarah. Han sa: Du borde berätta din historia. Du tror att ingen kommer att tro dig, att de kommer se dig som ett offer. Men att vara ett offer skäms inte.
Det som är skamligt är att vara en tyst gärningsman, eller ännu värre, att vara tyst om sådant som hänt en. Jag fick en känsla av att han kunde se rakt igenom telefonluren. Han kunde se tårar som hotade att rinna, och han väntade tills jag samlat mig. Och så sa han: Har du någonsin varit tillbaka till gården?
Jag svarade: Nej, aldrig. Han sa: Du borde åka. Du måste sluta fred, annars kommer Earls minne att hemsöka dig för alltid. På en impuls, kanske för att det var den sista biten av min barndom jag kontrollerade, köpte jag en bussbiljett till den där dalen och åkte.
Det var konstigt att komma tillbaka. Allt var sig likt, men ändå inte. Gården stod tom, fönstren var täckta, och gårdsplanen var full av löv. Jag gick runt i huset, kände lukten av mögel och multnande trä, tittade på de små utrymmena där jag en gång sovit.
Jag gick ut till fältet där tobaken en gång växte. Nu fanns där bara vildgräs och ogräs. Jag tittade ner på mina händer, grova och ärrade av ett liv av arbete, och för första gången på mycket länge, log jag. Jag tog tag i en hacka som stod lutad mot ett träd, kanske samma hacka som jag hållit i som åttaåring.
Den kändes bekant, som om den alltid funnits i mina händer. Jag slängde den långt ut i skogen, där den försvann bland träden. Sedan vände jag ryggen mot fältet, gick tillbaka till bussen och åkte hem. Jag berättade aldrig för någon förrän nu.
Men när jag såg nyheterna i kväll, när jag såg barn arbeta i fält bara en stat härifrån, med samma tysta uppgivenhet som jag en gång bar, visste jag att tystnaden var över. Jag har burit den här historien tillräckligt länge, och ingen kommer att tvinga mig att bära den i tysthet längre. Jag berättar den för dig inte för att få sympati eller för att jag vill att du ska tycka synd om mig. Jag berättar den för att jag vägrar att dö med en hemlighet som stöder förtrycket.
För varje barn som någonsin fått sin barndom stulen, för varje flicka som tvingats arbeta tills hennes kropp brast, för varje pojke som lärt sig att kärlek är något man måste tjäna genom smärta – jag talar högt. Och när du hör min röst, tänk på barnen i dag som fortfarande inte har någon röst. Var vuxen som de förtjänar. Var den som tar ställning.
För jag kan berätta av egen erfarenhet, att även den mörkaste natten tar slut. Solen går alltid upp. Men det är bara sant om vi väljer att vakna, att tala, att kämpa. Jag är Sarah.
Jag överlevde. Och mitt verk fortsätter.