Vissa säger att himlen straffar oss, men vid sjuttotre års ålder har jag lärt mig att den verkliga helvetet bor i våra egna hem. Och djävulen gömmer sig i ansiktena på dem vi litar på mest. Jag heter Irene och kommer från Pineville, en liten stad i Kentucky som ingen någonsin hört talas om. Jag är sjuttotre år nu, men det känns som om det hände igår.
Grått hår kom tidigt till mig. Jag har burit den här berättelsen ensam i så många år att jag till slut bestämde mig för att berätta den. Jag var femton när min mamma dog. Hon var vacker, även när sjukdomen tärde på henne.
Tuberkulos var en dödsdom då, särskilt på landsbygden där ordentliga läkare var en lyx bara de rika hade. Min mamma Eleanor tynade bort dag för dag, men hon förlorade aldrig det där oskyldiga i blicken. Vi var oerhört nära varandra. Min pappa Arthur arbetade hela dagar på sågverket och alla respekterade honom.
Han var en man som tog på sig sina bästa kläder för att gå till kyrkan på söndagarna. Vårt hem var enkelt, tre rum med jordgolv och en vedspis som svedde allt i sot. På väggarna fanns bara en bild av den sista måltiden och en sprucken spegel som mamma fått i bröllopsgåva. Det var inte mycket, men det var vår lilla hörna av världen.
Pineville var då en plats som Gud glömt, där alla kände alla. Metodistkyrkan låg i centrum och på söndagarna fylldes torget efter bön. Männen spelade biljard på Joes krog och kvinnorna träffades under träden för att sticka och byta recept. Barnen lekte på gatorna tills mörkret föll.
Skolan låg långt bort. Jag gick nästan en timme för att komma dit, ofta barfota för att spara på min enda skopar. Ändå älskade jag att lära mig. Mamma sa alltid att jag skulle bli lärarinna en dag.
Att jag skulle komma bort från det här livet. Hon sa det med stolthet i blicken medan hon gömde undan slantar från syltförsäljningen för att köpa mina skrivböcker. När hennes hosta blev värre ville jag stanna hemma och sköta om henne, men hon tillät det aldrig. Utbildning är det enda ingen kan ta ifrån dig, sa hon.
När mamma blev sjuk fanns det ingen klinik i Pineville. Doktorn kom från Louisville en gång i månaden. När han ställde diagnosen skakade han bara på huvudet, skrev ut ett dyrt läkemedel vi knappt hade råd med och sa åt oss att förbereda oss på det värsta. Mamma lyssnade lugnt, med en värdighet som sjukdomen inte kunde ta ifrån henne.
Under sina sista månader kunde hon knappt ta sig ur sängen. Jag skötte om henne så gott jag kunde. Gav henne medicin, bryggde örtte som grannen mrs Jenkins lärt mig, bytte lakan som var dyngsura av svett. På nätterna när febern steg satt jag vaken och doppade tyg i kallt vatten för att lägga på hennes panna.
Min pappa började tillbringa mer och mer tid på sågverket eller på Joes krog. Han sa att han inte stod ut med att se henne så. Men jag tror att flykt var lättare än att möta verkligheten. Jag minns mammas död som om det vore igår.
Regnet öste ner, himlen grät med mig. Enligt sed hölls vakans i hemmet. Grannarna kom med kaffe och kakor och de där tröstande orden som inte tröstar någon. Ljusen kring den enkla kistan fick skuggorna att dansa på väggarna.
Det var juli, fjärde juli-helgen. Men ingen i Pineville firade det året. Mamma var älskad av alla. Hon hade alltid en kopp te till den som behövde, ett vänligt ord.
Även när sjukdomen gnagt på henne tog hon emot besökare i sängen och försökte le trots smärtan. Jag lämnade aldrig hennes sida. Jag grät så mycket att mrs Jenkins gav mig sockerlag för att lugna mig. Så ung och redan moderlös, sa alla med den där medlidande blicken som jag lärde mig hata.
Prästen kom framåt kvällen. Pastor Anthony, en trött gammal man som betjänade fem församlingar. Han läste en snabb, mekanisk bön som någon som sett för mycket död. Sedan skyndade han iväg och sa att han hade andra åtaganden.
Kistan stod kvar i vardagsrummet, på bordet där vi åt varje dag. De täckte bordet med en vit duk, det bästa vi ägde. Blomsterkransarna från grannarna fyllde huset med en söt, kväljande doft som än idag får mig att kväljas. Då kom min pappa fram till mig.
Han hade inte gråtit förrän då. Hans ögon, som jag alltid trott var kalla som flodstenar, såg annorlunda ut den dagen. Kom hit, mitt barn. Jag måste visa dig något.
Hans hand var grov och hård, luktade sågspån. Jag ville inte lämna mammas sida, men han insisterade. Din mor skulle ha velat att du såg detta. Han ledde mig genom den smala hallen till deras sovrum.
Det luktade mamma där, örterna hon förvarade i små påsar under kudden för att sova bättre. Rookransen hängde ännu över sänggaveln. Rummet var litet, med bara sängen och garderoben. På fönstret hängde en spetsgardin hon sytt för hand, gulnad av tiden.
Det svaga ljuset från oljelampan gav allt en spöklik skepnad. Någon ropade från vardagsrummet att mrs Martha undrade om hon kunde hämta mer kaffe. Säg att jag kommer, svarade pappa, men han rörde sig inte. I stället stängde han sovrumsdörren.
Jag hörde låset klicka till. Jag trodde att vi skulle få en stund för oss själva, att han äntligen skulle gråta med mig. Då vände han sig om. Hans ansikte hade förändrats totalt.
Han såg ut som en helt annan människa. Han närmade sig mig, och för första gången i mitt liv var jag rädd för min far. Nu när din mor är borta ska du ta hennes plats i allt, sa han med en röst som inte lät som hans. Först förstod jag inte.
Jag trodde han menade hushållsarbetet, matlagningen, tvätten. Saker jag redan hjälpte till med när mamma blivit för svag. Titta här, sa han och öppnade den gamla trägarderoben som gnisslade. Han tog fram en blommig klänning, mammas favorit.
Jag vill att du tar på dig den nu. Men pappa, det är mammas klänning. Jag kan inte. Jo, du kan.
Och du ska. Från och med nu är du kvinnan i detta hus. Han kastade klänningen på sängen. Då började jag förstå.
En rysning längs ryggraden när jag såg hur han såg på mig. Det var inte en fars blick på sin dotter. Det var något jag aldrig sett förut, men jag visste instinktivt att det var fel. Det är folk här på vakans, pappa.
Vi måste gå tillbaka. Jag tog steg mot dörren. Han grep min arm hårt. De kan vänta.
Det här kan inte vänta. Där, i det rum där min mor dött mindre än två dagar tidigare, medan hennes kropp fortfarande låg i vardagsrummet omgiven av ljus och böner, förstörde min far resten av min barndom. Han höll för munnen på mig med sin grova hand när jag försökte skrika, medan människorna på andra sidan dörren bad för min mors själ. Utanför hörde jag dämpade röster, en grannes svaga gråt, regnet mot plåttaket.
Inne i det rummet stannade tiden. Jag kände hur kroppen skildes från mig själv, som om jag svävade och såg scenen på avstånd. Det var det enda sättet jag kunde uthärda. Jag tänkte på mamma, hur hon alltid skyddat mig.
Hur hon höll min hand när jag var rädd för åskan. Hur hon sjöng för mig om kvällarna. När allt var över rättade han bara till kläderna som om ingenting hänt. Du är Eleanor i detta hus nu.
Och det här stannar mellan oss. Om du berättar för någon kommer ingen tro dig. De kommer säga att du inbillar dig, att du förlorat förståndet efter din mors död. Han öppnade dörren och gick tillbaka till vardagsrummet för att ta emot kondoleanser för sin älskade hustru.
Jag satt kvar på golvet och skakade, försökte förstå hur världen kunde fortsätta snurra efter detta. Till slut reste jag mig och tvättade ansiktet i handfatet. I den spruckna spegeln såg jag att något i mig också hade gått sönder. Ögonen som stirrade tillbaka var inte längre mina.
Jag gick tillbaka till vakans, satte mig bredvid mammas kista och gav henne ett löfte i tystnad. Mamma, jag vet inte hur, men en dag ska jag härifrån, och han ska få betala för vad han gjort. Ingen märkte något annorlunda med mig den kvällen. Folk var för upptagna med sina egna tankar, sitt kaffe, sitt prat om hur orättvist livet var.
Den enda som tycktes se på mig annorlunda var mrs Jenkins, som rynkade pannan när jag gick förbi. Senare förstod jag att hon var den enda som anat att något fruktansvärt hänt i det huset. Utanför fortsatte regnet. Det där ihållande, aldrig sinande duggregnet.
I Pineville blev vägarna lera när det regnade så. Ingen kom in, ingen kom ut. Staden kändes som en fångenskap utan utgång. Natten var lång.
Folk gick hem en efter en och lovade återkomma till begravningen nästa dag. Några kvinnor erbjöd sig att stanna hos mig, men pappa sa att det inte behövdes, att vi behövde tid tillsammans för att ta farväl av mamma. Jag var livrädd över att bli ensam med honom igen, men jag hade inte mod att säga något. Vem skulle tro mig?
Mr Arthur var en respekterad man, flitig, närvarande i kyrkan, aldrig sedd full eller bråkig. Jag tillbringade natten bredvid mammas kista, bad i tysthet, inte till Gud som tycktes ha övergett mig, utan till henne. Bad henne ge mig styrka. Under tiden sov min far i sovrummet, eller låtsades åtminstone sova.
När gryningen kom och de bar mammas kropp till kyrkogården kändes det som om de begravde en del av mig också. Regnet hade slutat, men stormen inom mig hade bara börjat. Pinevilles kyrkogård låg på en kulle utanför staden. Enkel, med träkors och några gravstenar för de rikare.
Den röda, regnvåta jorden kladdade på allas skor. Den dagen, när de kastade jord på den billiga träkistan, grät jag inte längre. Tårarna hade torkat. I stället växte något kallt och hårt i mitt bröst, något som skulle hjälpa mig att överleva de kommande åren.
Jag visste inte att den dagen bara var början på mitt personliga helvete. Helvete som skulle vara i åratal innan jag hittade en väg ut. Efter begravningen återvände vi hem, till det hus som aldrig skulle bli sig likt igen. Doften av brända ljus låg kvar i luften, blandad med billig parfym från grannarna.
En halvdrucken kaffekopp stod kvar på bordet. Och tystnaden, en tystnad tung som bly. Arthur knappt tittade på mig när vi kom hem. Han gick direkt till sovrummet, tog whiskeysflaskan han gömde under sängen och satte sig i gungan på verandan.
Jag kände lättnad. Den kvällen skulle han åtminstone lämna mig ifred. Jag hade fel. Det var lugnet före stormen.
Nästa morgon vaknade jag av att han stod bredvid min säng. Stig upp, Eleanor. Det finns kaffe att göra. Jag såg frågande på honom.
Pappa, det är jag, Irene. Smällen kom snabbt och sved. Jag vet vem du är. Men du är kvinnan i detta hus nu, och kvinnan i detta hus heter Eleanor.
Då förstod jag att det inte var en mardröm, inte en villfareelse från sorgen. Det var verkligt, lika verkligt som det röda märket på min kind. Från den dagen kallade han mig alltid mammas namn. Eleanor.
Gör det här, Eleanor. Gör det där. Först rättade jag honom. Sedan gav jag upp.
Att acceptera var mindre smärtsamt än att få en ny örfil. Dagarna i Pineville följde sin vanliga rytm. Kyrkklockan ringde klockan sex på morgonen, vid middag och klockan sex på kvällen. Männen gick till jobbet, kvinnorna skötte hemmen, barnen lekte.
Ingen visste att en fånge levde i vårt trähus. Mammas kläder ersatte långsamt mina. Först förklädet han tvingade på mig, sedan klänningarna. Han brände mina barndomskläder i vedspisen medan jag såg på, oförmögen att göra något.
Du behöver inte dessa längre. Nu bär du det jag säger åt dig. Jag grät mycket den natten, gömde mig under det tunna täcket, bet i kudden för att inte höras. Det var inte bara kläderna som brann.
Det var min identitet, min barndom, mitt liv. Hennes klänning var för stor för mig, men han beordrade mig att stoppa bomull i behån för att se mer ut som hon. Han satte upp mitt hår som hon brukade ha sitt. Han tvingade mig att använda hennes enda läppstift, halvt förbrukat, förvarat som en skatt i en liten ask.
Inför andra upprätthöll han fasaden av en omtänksam far. När någon förundrades sa han: Flickan saknar sin mor och vill bära hennes saker för att minnas henne. Och folk trodde honom, för det var lättare än att tro på sanningen. Jag fick sluta skolan.
Min kvinna behöver ingen utbildning, sa han. Det var som om de slet bort det sista hoppet jag hade. Skolan var min enda förbindelse med omvärlden, min enda chans att lämna det huset en dag. Till och med lärarinnan, miss Cecilia, kom för att leta efter mig.
Hon var lång och smal med runda glasögon som fick henne att se ut som en uggla. Hon knackade på en söndagseftermiddag. God dag, mr Arthur. Jag kom för att fråga varför Irene inte kommer till lektionerna längre.
Hon är en så flitig elev. Min far var vänligheten själv inför andra. Leende, mjuk röst. Tja, miss Cecilia, sedan Eleanor dog behöver flickan sköta hemmet.
Och i hennes ålder är det dags att lära sig kvinnans plikter, eller hur? Utbildning fyller inte en tom mage. Miss Cecilia protesterade lite, talade om utbildningens betydelse, sa att jag hade en framtid. Hon erbjöd sig till och med att komma och ge mig privatlektioner efter skoltid, men pappa var orubblig.
Jag uppskattar din omtanke, men i detta hus är det jag som bestämmer. Och jag har bestämt att hon inte går till skolan igen. Jag såg blandningen av frustration och medlidande i hennes ögon när hon såg på mig, som om hon bad om ursäkt för att hon inte kunde göra mer. I det ögonblicket kändes det som om mitt sista fönster mot världen hade stängts.
Efter att lärarinnan gått drog pappa mig i armen in i sovrummet. Har du sagt något till någon? Varför kom den kvinnan hit? Nej, pappa.
Jag svär att jag inte sagt något. Hon kom bara för att jag slutat gå i skolan. Han såg misstänksamt på mig, men den här gången trodde han mig. Det var enda gången jag var tacksam över att vara känd som den tysta flickan som aldrig ställde till besvär.
Månaderna gick. Stadens sorg över mammas död glömdes bort. Folk gick vidare i sina liv, och jag förblev fånge i det huset och levde i en mardröm som tycktes sakna slut. Min far gick till sågverket tidigt och kom hem till lunch.
Sedan gick han igen och kom inte förrän på kvällen. De stunder jag var ensam var min enda tillflykt. Ändå hade jag inte mod att fly. Vart skulle en femtonårig flicka ta vägen utan pengar och utbildning i en stad där alla kände alla?
I början av 1968, nästan ett år efter mammas död, kom det värsta. Pappa började dricka mer och bli allt våldsammare. Spriten fick honom att blanda ihop fantasi och verklighet ännu mer. Det fanns nätter när han kom hem full, kallade mig Eleanor och sa att han förlåtit mig för otrohet, att jag kunde komma tillbaka till hans säng.
Det var som om han i sitt huvud inte våldtog sin dotter, utan tog tillbaka sin hustru. En sjuk, förvrängd version av henne. Men i hans huvud var det hon. Ibland kom mrs Jenkins för att hålla mig sällskap.
Hon var i sextioårsåldern, änka, bodde ensam i grannhuset. Vitt hår alltid i en knut, händer knotiga av åratal av arbete. Hon hade alltid med sig något. En bit kaka, frukt, tygbitar.
Hur mår du, lilla vän? frågade hon och såg på mig med ögon som tycktes se bortom det jag visade. Jag mår bra, mrs Jenkins. Så bra det går.
Hon frågade aldrig rakt ut, men jag kände att hon misstänkte. Ibland tog hon min arm och tittade på blåmärkena jag försökte dölja. Ibland kommenterade hon hur förändrad jag var. Smalare, mörka ringar under ögonen.
Om du behöver något, vad som helst, så är min dörr alltid öppen, sa hon innan hon gick. Så gärna jag ville berätta allt, be om hjälp. Men rädslan var starkare. Rädslan för att ingen skulle tro mig.
Rädslan för vad pappa skulle göra om han fick veta. Rädslan för att även om någon trodde mig skulle ingen kunna göra något. På den tiden var sådant som hände inom hemmets väggar en familjeangelägenhet. Ingen blandade sig i.
Det fanns dagar då jag funderade på att göra slut på allt. Det fanns en djup brunn bakom huset, och ibland när smärtan blev outhärdlig stod jag och tittade ner i det mörka vattnet och tänkte på att hoppa. Men jag mindes löftet jag gett mamma på hennes begravning, att jag skulle komma därifrån, att jag skulle överleva. Och det löftet höll mig vid liv, dag efter dag.
För att stå ut skapade jag en värld i huvudet. En plats där jag var fri, där jag studerade, där ingen kunde skada mig. I de värsta stunderna flydde jag dit. Det var som om en del av mig lämnade kroppen och gick dit, lämnade bara ett skal att bära det som skulle komma.
En dag, nästan ett år efter mammas död, hände något som förändrade allt. Det var marknadsdag i staden. Pappa hade gått till jobbet som vanligt. Jag utnyttjade tillfället att smyga till marknaden för att köpa saker vi behövde hemma.
Pinevilles marknad hölls varje onsdag på centraltorget. Det var en stor händelse. Folk kom från alla håll för att sälja, köpa och prata. Det fanns stånd med grönsaker, frukt, kött, kläder och småsaker.
Doften av friterad deg blandades med mogen frukt och fyllde luften. Jag stod vid mr Joes stånd och valde tomater när jag hörde en mansröst bakom mig. Fröken, se upp med den korgen. Allt håller på att ramla.
Jag vände mig om och såg en ung man jag aldrig sett förut. Han måste vara i tjugoårsåldern, solbränd, med ljusa ögon som kontrasterade mot hans drag. Han höll i min korg som var på väg att tippa över. Tack, fick jag fram och rodnade.
Varsågod. Är du härifrån? Jag har inte sett dig här förut. Jag förklarade att jag var från Pineville men inte gick ut så ofta.
Jag berättade förstås inte varför. Jag heter Ben. Jag kommer från Louisville för att arbeta på bygget av den nya kyrkan. Jag stannar här några månader.
Det var den första normala konversationen jag haft på nästan ett år. Första gången någon såg mig som Irene, inte som mr Arthurs dotter som förlorat sin mor, inte som Eleanors ersättare. Vi pratade i några minuter. Han hjälpte mig bära mina varor till gathörnet.
Jag lät honom inte följa mig hem. Jag visste att om någon såg oss och berättade för pappa skulle jag få betala dyrt. Kan jag få träffa dig igen? frågade han innan vi skildes.
Jag tvekade. Jag ville så gärna säga ja, få känna mig som en normal person igen, en sextonårig flicka som pratar med en snygg kille. Men jag visste att det var farligt. Jag vet inte.
Det är komplicerat. Han insisterade inte. Han log bara och sa: Jag finns här om du ångrar dig. Jag gick hem med lättare hjärta.
För en stund glömde jag mitt personliga helvete. Men verkligheten väntade vid dörren. Pappa hade kommit hem tidigt. Han satt på verandan, ansiktet rött av ilska, bredvid sig en halvtom whiskeysflaska.
Var har du varit? frågade han med hotfull röst. Jag var på marknaden, pappa. För att köpa saker vi behövde.
Jag visade korgen som bevis. Han reste sig, vacklade lite av spriten. Vem gav dig tillåtelse att gå ut? Vem gav dig tillåtelse att prata med den där mannen?
Blodet frös i mina ådror. Någon hade sett mig med Ben och berättat. I en liten stad som Pineville var det omöjligt att hålla hemligheter. Det var inget viktigt, pappa.
Han hjälpte mig bara bära varorna. Jag känner honom inte ens. Det var som att hälla bensin på elden. Han kastade sig mot mig, slog korgen ur händerna på mig.
Potatisar och tomater rullade över jordgolvet. Din lilla hora. Precis som din mor. Tror du inte jag vet att hon var otrogen mot mig?
Jag hade aldrig sett pappa så utom kontroll. Rödsprickiga ögon, skum i mungipan. Jag försökte fly, men han tog mig i håret. Han släpade in mig i huset medan jag skrek om hjälp.
Ingen kom. Ingen kom någonsin. Den natten trodde jag att jag skulle dö. Han slog mig med sitt bälte tills jag inte kände smärtan längre.
Sedan låste han in mig i det lilla bakre rummet där vi förvarade ved och verktyg. Jag blev där i två dagar. Utan mat, utan vatten, i mörker. Jag hörde honom vandra genom huset, dricka, slå sönder saker.
Någon gång förlorade jag medvetandet. När jag vaknade låg jag i min säng. Någon hade rengjort mina sår och gett mig vatten. För ett ögonblick trodde jag att allt hade varit en dröm.
Men smärtan i kroppen påminde mig om att det var verkligt. Det var mrs Jenkins som räddat mig. Hon hade hört mina skrik och sett pappa dra in mig i huset. När han gick till jobbet nästa dag tog hon sig in genom bakfönstret och fick ut mig ur det lilla rummet.
Mitt barn, det här kan inte fortsätta, sa hon medan hon torkade mitt svullna ansikte med en våt trasa. Du måste härifrån. För första gången berättade jag allt för henne. Allt från mammas begravning till den stunden.
Orden kom som en våldsam flod som äntligen hittat en spricka i dammen. Mrs Jenkins grät med mig. Hon kramade mig som mamma brukade göra. Sedan gav hon mig ett löfte.
Jag ska hjälpa dig härifrån. Jag vet inte hur än, men jag ska. Ge mig bara tid att tänka ut en plan. I det ögonblicket kände jag något jag inte känt på mycket länge.
Hopp. Ett svagt ljus som glimmade. Men det fanns där. Någon kände till min hemlighet.
Någon trodde mig. Någon skulle hjälpa mig. Jag visste inte att denna flyktplan bara skulle vara början på en annan historia, ännu märkligare. Efter den dagen började saker långsamt förändras.
Inte på en gång, inte som i filmerna. Det gick långsamt och smärtsamt, men det förändrades. Mrs Jenkins började komma till vårt hus ofta, alltid med en redo ursäkt. Här är lite karamell jag gjort.
Jag behövde låna en kopp socker. Jag tittade bara förbi för att se hur ni mår. Pappa var förstås misstänksam. Hans ögon vaktade mig ständigt, men han kunde inte göra något inför mrs Jenkins.
Hon var respekterad i staden, änka efter en man som suttit i rådet. Även min far, med all sin ondska, visste att han måste upprätthålla skenet. Under veckorna som följde lärde hon mig en kod. Om jag behövde henne akut skulle jag hänga ett vitt lakan på tvättlinan bakom huset.
Från sitt hus kunde hon se det. Jag behövde aldrig använda signalen, men bara vetskapen om att jag hade den möjligheten gav mig viss tröst. En morgon kom hon med en korg full av örter. Hon berättade för pappa att det var huskurer för att läka mina blåmärken.
Så förklarade hon mina skador inför honom. Pappa mumlade något och gick ut på verandan för att röka sin handrullade cigarett. När vi blev ensamma gav hon mig något gömt bland örterna. En liten bild av Jungfru Maria, vikt på mitten.
Inuti låg en papperslapp med två ord. Lita på Gud. Jag förvarade den lappen som en skatt. På nätterna när pappa sov tog jag fram den i smyg.
Två så enkla ord, men de var allt jag hade då. Under tiden blev Ben, killen från marknaden, en del av mina dagliga tankar. Jag pratade aldrig med honom igen. Efter misshandeln vågade jag inte ens närma mig fönstret när pappa var hemma.
Men ibland när han gick till jobbet tillät jag mig själv att titta genom springan i gardinen och föreställa mig hur ett normalt liv skulle vara. Ett liv där jag kunde prata med en kille utan rädsla, där jag kunde gå på torget och gå i skolan. Vid ett sådant tillfälle såg jag Ben gå förbi på vår gata. Hjärtat hoppade nästan ur bröstet.
Han såg mig inte. Han pratade med en annan man som bar virke, tydligen för bygget av den nya kyrkan. Jag stod gömd och betraktade honom tills han försvann runt hörnet. Den natten drömde jag om honom.
En vacker dröm, en av de där drömmarna man inte vill vakna ur. Vi satt vid floden som rinner genom Pineville och pratade och skrattade. Jag hade en blå klänning på mig, min egen, inte mammas, och blommor i håret. I drömmen var jag fri.
Jag vaknade av att pappa kom hem full. Han hade gått ut efter middagen, vilket var ovanligt. Han kom hem luktande whiskey och cigaretter. Jag låg stilla i sängen och låtsades sova, bad att han inte skulle söka upp mig.
Gud måste ha hört mina böner den natten, för han gick direkt till sin säng och började snarka. Jag suckade av lättnad och somnade om, drömde om Ben igen. I slutet av mars 1968 kom fastan till Pineville. Hela staden förberedde sig för påsk.
Kvinnorna städade kyrkan, männen satte upp korset, barnen övade på processionen. Det var en av få gånger om året staden fick besökare utifrån. Pappa, alltid mån om skenet, lät mig gå till kyrkan under fastan. Det var enda tiden på året jag fick lämna huset utan honom, med villkoret att jag gick direkt till kyrkan och kom rakt hem efteråt.
Pastor Anthony sa att det var synd att hindra någon från att gå till Guds hus. Inte ens pappa vågade motsäga prästen. En onsdag, på väg hem från kyrkan, såg jag Ben igen. Han satt ensam på en bänk på torget.
När han såg mig log han och vinkade. Jag såg mig omkring nervöst. Ingen jag kände fanns i närheten. Kanske kunde jag prata med honom en minut.
Hej, sa han när jag närmade mig. Jag trodde jag aldrig skulle få se dig igen. Jag kan inte stanna, svarade jag och såg mig över axeln. Om min far får reda på att jag pratat med dig…
Hela staden pratade om att du försvann i dagar. Jag sänkte blicken generat. Det var inget. Jag var bara sjuk.
Ben pressade mig inte, men jag såg i hans ögon att han inte trodde mig. Hör här, jag vet inte vad som händer i ditt hem, men om du behöver hjälp så finns jag här. I det ögonblicket ville en del av mig berätta allt, öppna mitt hjärta och be om hjälp. Men rädslan var fortfarande starkare.
Jag måste gå, var allt jag fick fram. Han nickade och respekterade min önskan. Jag är i kyrkan på söndag. Om du kan komma.
Nästa söndag fann jag modet att gå till mässan. Pappa följde med, förstås. Han skulle aldrig låta mig gå ensam en vanlig söndag. Men åtminstone skulle jag få se Ben igen, även om det var på avstånd.
Kyrkan var fullpackad, alla i sina bästa kläder, kvinnor i spetsdukar, män med hattar i händerna. Jag letade efter Ben med blicken, men han fanns ingenstans. Hjärtat sjönk av besvikelse. När mässan var slut och folk började gå kände jag en lätt beröring på axeln.
Det var mrs Jenkins. Kom hem till mig på kaffe sedan, sa hon tillräckligt högt för att pappa skulle höra. Jag har bakat majsbröd, och det är jättegott. Innan jag hann svara avbröt pappa.
Hon har sysslor att sköta hemma. Men mrs Jenkins, med sin vanliga list, var förberedd. Det går snabbt, mr Arthur, och jag följer henne hem själv efteråt. Du kan gå hem och vila lite.
Söndag är vilodag, eller hur? Pappa tvekade. Att säga emot mrs Jenkins inför hela kyrkan vore oklokt, och han var trött efter arbetsveckan och ville säkert dricka sin whiskey i fred. Okej, men var inte sen, sa han till slut och gav mig en blick som gjorde konsekvenserna av olydnad fullständigt tydliga.
När vi kom till mrs Jenkins hus förstod jag varför hon insisterat så. Ben satt där, vid köksbordet, och drack kaffe. Ni känner redan varandra, eller hur? sa mrs Jenkins och stängde dörren bakom oss.
Vi har inte mycket tid, så låt oss komma till saken. Den kvällen pratade vi alla tre i ungefär en timme. Mrs Jenkins berättade för Ben allt som hänt i vårt hus. Jag, för skamsen för att tala, bekräftade bara genom att nicka.
Ben lyssnade under tystnad, hans ansikte blev allt allvarligare. Vi måste få ut dig härifrån, sa han när mrs Jenkins var klar. Det här är inget liv för någon, än mindre för en flicka i din ålder. Men hur?
frågade jag med nästan försvunnen röst. Vart ska jag ta vägen? Jag har ingen, jag har inga pengar. Då avslöjade mrs Jenkins sin plan.
Hon hade en syster i Louisville, mrs Theresa, som kunde ta in mig tills jag kom på fötter. Problemet var hur jag skulle lämna Pineville utan att pappa upptäckte det och följde efter. Jag har en idé, sa Ben efter att ha tänkt en stund. Men det kräver tålamod.
Vi kan inte agera direkt. Det vore för riskfyllt. Idén var enkel men genialisk. Ben behövde någon som tvättade arbetarnas kläder på kyrkbygget.
Han skulle erbjuda mig jobbet, med pappas tillåtelse. Med tiden skulle pappa vänja sig vid Bens regelbundna besök för att hämta och lämna kläder. Under tiden skulle vi spara pengar och planera min flykt. Vad tror du?
frågade Ben. Jag tänkte en stund. Det var riskfyllt. Om pappa fick reda på det skulle jag få betala dyrt.
Men vad var alternativet? Att fortsätta i det livet tills när? Tills han dödade mig i ett ilsket utbrott eller tills jag förlorade förståndet helt? Vi försöker, svarade jag med hjärtat bultande i bröstet.
Den dagen gick jag hem med en märklig känsla i bröstet. Rädsla. Ja, mycket rädsla. Men också något annat.
Något jag knappt mindes hur det kändes. Hopp. Nästa dag kom Ben till vårt hus. Han knackade formellt och artigt.
Pappa öppnade, misstänksam som alltid. God morgon, mr Arthur. Jag heter Ben. Jag arbetar på kyrkbygget.
Jag kommer för att fråga om din dotter vill tvätta arbetarnas kläder. Mrs Jenkins sa att hon kanske var intresserad. Pappa såg på mig, sedan på Ben. Jag kunde se kugghjulen vändas i hans huvud.
Å ena sidan gillade han inte tanken på att en annan man hade kontakt med mig, även om det bara var för att hämta och lämna kläder. Å andra sidan skulle extra pengar vara välkomna. Och om mrs Jenkins rekommenderat det… Hur mycket betalar ni?
frågade han till slut. Ben nämnde en summa som var tillräckligt lockande för att väcka pappas intresse, men inte så hög att den väckte misstankar. Okej, hon kan tvätta kläderna, men du hämtar och lämnar när jag är hemma. Förstått?
Ja, sir, svarade Ben allvarligt. Kan jag komma med första lasset i morgon? Så började vår lilla teater. Två gånger i veckan kom Ben med smutsiga kläder och hämtade rena.
Först såg pappa till att vara närvarande. Men med tiden, när han vande sig vid rutinen, slappnade han av. Ibland lät han Ben lämna kläderna även när han var upptagen. Under de korta stunder vi var ensamma växlade vi några ord, en blick, ett leende.
Det var lite, men för mig betydde det allt. Det var bevis på att en värld fanns utanför dessa väggar, att det fanns goda människor där ute. Pengarna jag fick för tvätten lämnades direkt till pappa. Men Ben, klipsk som han var, lade alltid en extra slant i paketet.
Den slanten gick direkt till mrs Jenkins, som förvarade den åt mig. Det var vår flyktkassa, som vi kallade den. Juni kom, och med det fjärde juli-firandet i Pineville. Som i varje liten stad i Kentucky var det ett viktigt datum.
Eldar på torget, folkdans, hembränt och traditionella bakverk. Hela staden deltog. Till min förvåning sa pappa att vi skulle gå på firandet. Jag var förstås misstänksam.
Han hade aldrig låtit mig gå ut. Varför nu? Men jag förstod snart att det bara var ännu en av hans föreställningar. Den hängivne fadern som tar med sin dotter för att roa sig lite efter förlusten av sin mor.
Den offentliga bild han kämpade så hårt för att upprätthålla. På kvällen för festen tog jag på mig mammas klänning. Inte för att jag ville, utan för att det var den enda anständiga klänning han lät mig bära. När jag kom in i vardagsrummet såg han på mig från topp till tå, och för ett ögonblick såg jag den där glimten i hans ögon som skrämde mig så mycket.
Du ser precis ut som henne, sa han med en röst kvävd av känsla eller av whiskeys han redan druckit. Jag kunde inte svara. På torget brann eldarna redan. Doften av majs och bakad potatis blandades med lukten av hembränt som värmdes.
Barn sprang, vuxna pratade, par viskade i mörka hörn. En vanlig fjärde juli-scen i en liten stad. Men för mig kändes det som att jag klivit in i en parallell värld, så långt från ett normalt liv. Snart hittade pappa sina vänner från sågverket och anslöt sig till dem vid hembränningsfatet.
Han beordrade mig att sitta på en bänk där han kunde se mig. Det gjorde jag. Jag vågade inte trotsa honom, inte där med så många människor omkring. Då såg jag Ben på andra sidan torget.
Han såg mig också, men var klok nog att inte komma och prata med mig direkt. I stället gick han förbi där mrs Jenkins satt med andra kvinnor och viskade något till henne. Några minuter senare kom mrs Jenkins fram till mig. Kom med mig, flicka.
Vi ska hämta lite hembränt att värma oss med. Jag såg på pappa, som redan var fördjupad i samtal och drickande. Han nickade. Jag följde med mrs Jenkins till hembränningsståndet på motsatt sida från där pappa stod.
Ben väntade på oss lite längre bort i skuggorna. Allt är redo, sa han när vi närmade oss. Louisville-bussen går på tisdag klockan fyra på morgonen. Jag hämtar dig klockan tre när din far sover.
Hjärtat bultade. Tisdag. Om tre dagar. Det var så nära och ändå så långt borta.
Tänk om han vaknar? Tänk om någon ser oss? frågade jag, gripen av rädsla. Det kommer inte att hända, lugnade mrs Jenkins mig.
Jag lägger en sömntablett i hans kaffe kvällen innan. Den är stark. Den får honom att sova hela natten. Jag har en vän som kör oss till stora vägen, tillade Ben.
Allt kommer att ordna sig. Du ska få se. Jag gick tillbaka till bänken, skakande inombords men försökte se lugn ut. Tre dagar.
Om tre dagar skulle jag vara fri. Tanken kändes lika overklig som en av mina dagdrömmar. Festen fortsatte sent. När vi kom hem var pappa redan stupfull.
Han föll ner på sängen i kläderna och började snarka nästan genast. Jag däremot kunde inte blunda. Tankarna snurrade kring planen, allt som kunde gå fel, allt som kunde gå rätt. De följande två dagarna gick smärtsamt långsamt.
Varje minut kändes som en timme. Varje blick från pappa fick mig att undra om han visste, om han upptäckt vår plan. Men han betedde sig normalt, så normalt det nu går för någon som han. På måndagen, kvällen före flykten, tittade mrs Jenkins förbi med majsbröd.
Till eftermiddagskaffet, sa hon och blinkade åt mig på ett sätt som bara jag såg. Brödet innehöll förstås den utlovade sömntabletten. Den kvällen gav jag pappa en stor bit med sötat kaffe, precis som mrs Jenkins instruerat. Han åt utan att misstänka något.
En timme senare sov han djupt. Jag vågade ropa hans namn, skaka honom lätt. Inget. Han rörde sig inte.
Sömntabletten hade fungerat. Medan hjärtat bultade våldsamt började jag packa mina få tillhörigheter. Ett ombyte kläder, den lilla bilden mrs Jenkins gett mig, och pengarna vi sparat, gömda i en liten påse sydd i fållen på min kjol. Jag satte mig på min anspråkslösa säng och väntade, stirrade på den gamla klockan på väggen.
Varje tick var som en hammare mot mitt bröst. Bara några timmar kvar till frihet eller till mitt livs största misstag. Pappa hade kommit hem tidigare från jobbet den dagen. Han var tyst.
Tystare än vanligt. Då trodde jag att det bara var trötthet. Idag vet jag att det var lugnet före stormen. Mrs Jenkins hade tittat förbi tidigare med majsbröd, som hon alltid gjorde på måndagar.
Men den här gången innehöll brödet en speciell ingrediens, en stark sömntablett hon fått från en apotekare i staden. Ge din far en rejäl bit efter middagen med sötat kaffe för att dölja smaken, viskade hon till mig. Jag lagade middag som vilken dag som helst. Majsgröt med korv, bladgrönsaker och bönor.
Jag serverade pappa, som åt under tystnad och iakttog mig med en märklig blick. Då och då tog han whiskeysflaskan och drack direkt ur den. Du är tyst idag, Eleanor, sa han plötsligt. En rysning for genom kroppen.
Även efter all denna tid kunde jag inte vänja mig vid att han kallade mig mammas namn. Jag är bara trött, pappa, svarade jag utan att möta hans blick. Trött på vad? På att tvätta din lilla väns kläder?
Blodet frös i mina ådror. Jag fortsatte röra i grytan som om jag inte hört. Vilken vän, pappa? Jag vet inte vad du pratar om.
Han slog handen i bordet så tallrikarna skallrade. Låtsas inte vara dum. Tror du inte jag vet? Tror du inte jag har ögon och öron i den här staden?
Jag stelnade, skeden fortfarande i handen. Det här var slutet. Han hade upptäckt allt. Allt hopp jag byggt under de senaste månaderna, allt skulle kollapsa.
Men något oväntat hände. Han reste sig, vacklade lite. Han var redan full och hämtade mer whiskey. Sedan satte han sig igen.
I morgon gör vi slut på det här. I morgon ska jag visa den där pojken vem som bestämmer i det här huset. I morgon. Han planerade något till i morgon.
Men jag skulle vara långt borta i morgon, om allt gick som det skulle. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna mitt bultande hjärta. Det finns majsbröd till efterrätt, pappa. Mrs Jenkins kom med det idag.
Han såg misstänksam ut. Den där gamla skvallerkäringen. Jag ska ta itu med henne i morgon också. Ändå åt han biten jag gav honom.
Han åt den med det sötade kaffet, precis som mrs Jenkins sagt. Jag åt också en liten bit från en annan del av brödet, så jag visste vilken bit som var vilken. Vi åt klart och han gick till sovrummet med whiskeysflaskan. Jag stannade kvar och diskade, lyssnade uppmärksamt efter ljud.
Efter en stund började han snarka. Sömntabletten hade börjat verka, tillsammans med spriten. Jag kunde inte sova. Jag låg i sängen och stirrade i taket av strå och räknade timmarna.
Natten tycktes aldrig ta slut. Varje ljud skrämde mig. Syrsorna, vinden i mangoträdets löv på gården, en uggla i fjärran. När kyrkklockan slog två reste jag mig tyst.
Pappas snarkning var fortsatt tung och regelbunden. Jag tog säckvävspåsen jag förberett och gick till dörren. Den var låst. Nyckeln, som brukade hänga på en spik bredvid, var borta.
Hjärtat bultade. Var kunde nyckeln vara? Jag gick till pappas rum på tå. Dörren stod på glänt.
Jag sköt försiktigt upp den. Han låg på rygg i djup sömn, den tomma whiskeysflaskan bredvid sängen. Men jag såg ingen nyckel någonstans. Då upptäckte jag något som glänste på hans bröst.
Var det nyckeln? Den hängde i en kedja runt hans hals. Pappa hade aldrig gjort så förut. Han hade aldrig låst dörren och gömt nyckeln så.
Han visste på något sätt. Han visste om min flyktplan. Jag lämnade rummet i panik. Vad skulle jag göra nu?
Ben skulle vänta på mig om mindre än en timme. Om jag inte kom skulle han leta efter mig. Och jag ville inte ens tänka på vad pappa skulle göra med honom. Jag såg mig omkring i förtvivlan.
Huset hade få fönster, och de var för små för att jag skulle kunna ta mig igenom. Förutom fönstret i det lilla bakre rummet där pappa förvarade sina verktyg. Det var lite större än de andra och vette mot bakgården. Jag gick dit och försökte öppna det.
Det var spikat och ordentligt stängt. Pappa hade spikat igen fönstret med brädor. Han hade verkligen tänkt på allt. Jag satte mig på golvet och kände tårarna komma.
Jag var fången. Det fanns ingen utväg. Alla mina drömmar om frihet, alla planer vi gjort, allt var förgäves. Men då hörde jag ett svagt ljud från ytterdörren.
Någon försökte öppna låset. Pulsen rusade. Hade pappa vaknat? Men han var i sovrummet.
Jag hörde fortfarande hans snarkning. Jag närmade mig försiktigt dörren. Det metalliska ljudet fortsatte, som om någon använde ett verktyg för att forcera låset. Irene?
hörde jag en svag röst från andra sidan. Är du där? Det var Ben. Han hade kommit tidigare.
Jag sprang till dörren. Jag är här, viskade jag tillbaka. Men dörren är låst och pappa har nyckeln. Flytta dig från dörren, sa han.
Jag ska försöka öppna den med det här. Jag hörde mer metalliska ljud. Han måste ha använt ett byggverktyg för att bryta upp låset. Efter vad som kändes som en evighet hörde jag ett klick.
Dörren öppnades långsamt och Ben stod där, med ett leende av lättnad. Vi måste skynda oss, viskade han och tog min säckvävspåse. Mrs Jenkins väntar på vägen i bilen. Jag tvekade och såg tillbaka mot rummet där pappa sov.
Tänk om han vaknar nu? Tänk om han fångar oss när vi flyr? Som om han läste mina tankar tog Ben min hand. Allt kommer att ordna sig.
Lita på mig. Vi lämnade huset och stängde dörren så tyst vi kunde. Natten var klar med fullmåne som lyste upp vägen. Vi gick böjda genom gården, förbi majsen i trädgården, tills vi nådde bakstaketet.
Då hörde vi det. Ett ilsket skrik från huset. Irene! Pappa hade vaknat.
Sömntabletten hade inte varit stark nog. Eller kanske var hans hat starkare än något läkemedel. Spring! ropade Ben och drog mig i handen.
Vi sprang som jag aldrig sprungit förut. Över ängen, genom majsfältet, tills vi nådde grusvägen. Mrs Jenkins bil, en gammal Ford som tillhört hennes bror, stod där med motorn igång och släckt belysning. Kliv in, fort!
skrek hon genom fönstret. Vi hann knappt kliva in förrän vi såg pappa dyka upp i vägkanten. Även på avstånd kunde vi se att han höll något i handen, något som glänste i månskenet. Det är ett gevär!
skrek mrs Jenkins och trampade gasen i botten. Bilen rusade iväg med en ryckning och rörde upp damm från grusvägen. Jag såg bakåt och såg pappa höja geväret mot oss. Ett skott small och något träffade bilens bakdel.
Håll er ner! skrek mrs Jenkins. Vi kurade ihop oss i baksätet, Ben lade sin kropp över min. Ännu ett skott, men vi var redan för långt borta.
Bilen krängde på den gropiga vägen, men varje sekund tog oss längre bort från den mannen, det huset, det helvetet. När jag äntligen vågade lyfta huvudet var vi redan på stora vägen. Pinevilles ljus låg bakom oss. Framför oss bara den mörka vägen och ett löfte om frihet.
Vi klarade det, sa Ben och tog min hand. Du är fri, Irene. Fri. Ett enkelt ord, men för mig betydde det allt.
Jag såg ut genom bilfönstret mot den stjärnbeströdda himlen, och för första gången på åratal andades jag utan rädslans tyngd över bröstet. Men frihet har ett pris, och jag hade ännu inte betalat mitt fullt ut. Mrs Jenkins körde i timmar tills vi nådde en större stad där vi skulle ta bussen till Louisville. Planen var att jag skulle bo hos hennes syster som överenskommet.
Ben skulle avsluta arbetet i Pineville, om han nu kunde återvända efter det som hänt, och ansluta sig till mig i Louisville om några månader. Medan vi väntade på busshållplatsen, sittande på en hård bänk, såg mrs Jenkins på mig med sina kloka ögon och sa något jag aldrig glömt. Mitt barn, livet är som en flod. Ibland lugn, ibland vild, men den flyter alltid framåt.
Vad som än hänt flyter vattnet aldrig bakåt. Det flyter bara framåt och hittar nya vägar och nya platser. Så måste du vara nu. Som floden som flyter framåt utan att se tillbaka.
Jag nickade och förstod visdomen i de enkla orden. Jag hade blivit som den floden nu. Jag gick framåt och lämnade den rädda flickan jag en gång varit bakom mig. Bussen kom exakt klockan fyra på morgonen.
Jag tog farväl av mrs Jenkins med en stark kram. Den kvinnan hade riskerat allt för mig, en flicka hon knappt kände. Jag skulle aldrig glömma det. Ben följde mig till bussdörren.
Vi såg på varandra en stund utan att veta vad vi skulle säga. Det fanns så mycket mellan oss. Rädsla, hopp, kanske till och med kärlek. Men orden kändes för små för att uttrycka allt.
Han tog upp ett litet paket ur fickan och sa: För att du ska minnas att inte alla män är som din far. Det var ett enkelt halsband av koppar. Inuti fanns en liten tidningsutklipp med en bön till Sankt Benedikt. Beskyddare mot ont.
Jag väntar på dig i Louisville, sa han och kysste mig snabbt på kinden. När allt är över, när det är säkert. Jag klev på bussen med hjärtat fullt av blandade känslor. Glädje över äntligen friheten, rädsla för det okända som väntade, saknad av Ben redan innan vi skilts, och en märklig känsla av att mitt förflutna inte var färdigt med mig än.
Jag visste inte hur rätt jag hade. När bussen rullade iväg såg jag genom fönstret de två personerna som blivit allt mindre på trottoaren, de två som räddat mitt liv. Jag lovade mig själv att jag en dag skulle återgälda deras godhet på något sätt. Bussen fortsatte längs den mörka vägen mot en osäker framtid.
Men för första gången på åratal var det en framtid jag själv kunde välja. Och det, mina kära, var en enorm seger. Men ödet, som jag sagt förut, är märkligt. Min historia med min far var inte över än.
Han skulle komma tillbaka in i mitt liv år senare, när jag minst anade det, och det sista mötet skulle bli mer skrämmande än någon av oss kunnat föreställa sig. Jag anlände till Louisville en kall julimorgon 1969. Jag glömmer aldrig känslan av att kliva in i den enorma bussterminalen, där främlingar skyndade förbi. Jag, en flicka från en liten stad som knappt lämnat sin hemort, kände mig som en myra i den mänskliga myrstacken.
Mrs Theresa, mrs Jenkins syster, väntade på mig som överenskommet. Hon var en kvinna yngre än sin syster, med svartfärgat hår och ett välkomnande leende. Hon kramade mig som om hon känt mig i åratal. Välkommen, mitt barn.
Här är du trygg. Hennes lilla lägenhet låg i en gammal byggnad mitt i stan. Den var inte lyxig, men för mig kändes den som ett slott. Den hade rinnande vatten, elektricitet och gasspis.
Saker som i Pineville var en lyx för de rika. De första dagarna lämnade jag knappt rummet. Den stora stadens ljud skrämde mig. Tutanden, sirener, människor i ständig rörelse på gatan.
Och rädslan. Rädslan för att pappa på något sätt skulle hitta mig och komma för att hämta mig. Theresa respekterade mitt tempo. Hon lät mig vara ifred när jag behövde det, men uppmuntrade mig också att ta små steg.
Idag går vi till bageriet i hörnet, sa hon. Nästa dag var det marknaden, sedan den bortre butiken. Gradvis lärde jag känna kvarteret, staden, livet. Staden pulserade på ett annat sätt då.
Det var 1969. Människan hade just satt sin fot på månen. Beatles spelades i radion. Även i Amerika fanns känslan av att världen förändrades.
För mig, som kom från en plats där tiden tycktes ha stannat, var det som att kliva in på en annan planet. Två veckor efter min ankomst bad mrs Theresa mig att sätta mig ner för ett allvarligt samtal. Irene, du kan inte gömma dig för alltid. Du måste bygga ett nytt liv.
För det behöver du papper, utbildning och arbete. Hon hade rätt. Jag kunde förstås inte leva i rädsla för alltid. Så började mitt nya liv.
Först papperen. Jag hade lämnat mitt födelsebevis hemma hos pappa. Men mrs Theresa kände människor i Louisvilles stadshus. Med lite påhittade historier och några kontakter fick jag en kopia.
Tack vare det kunde jag skaffa legitimation och börja på kvällsskola. Jag började arbeta som hembiträde hos en förmögen familj i Highlands-kvarteret. Husfrun, mrs Clara, var krävande men rättvis. Lönen var inte stor, men den räckte för att betala hyran för ett litet rum nära mrs Theresas hem och skicka lite till mrs Jenkins som tack för allt hon gjort.
Jag arbetade på dagen och studerade på kvällen. Det var inte lätt, men varje sida jag vände i en bok, varje ämne jag lärde mig var en tegelsten i den vägg jag byggde mellan mig och mitt förflutna. Och Ben. Åh, mina kära, livet följer inte alltid det manus vi planerar.
Jag fick två brev från honom, skickade till mrs Theresas adress. I det första berättade han att han återvänt till Pineville efter vår flykt. Pappa hade jagat honom, full med ett jaktgevär, men de andra arbetarna på bygget hade förhindrat en tragedi. Pastor Anthony fick höra hela historien och kontaktade polisen i Louisville.
Pappa hölls häktad några dagar men släpptes snart. På den tiden ledde familjeproblem sällan till något. Ben skrev att han skulle avsluta kyrkbygget om några månader och sedan komma till mig i Louisville som vi kommit överens om. Brevet slutade med ord fyllda av ömhet, längtan och planer för framtiden.
Det andra brevet kom tre månader senare. I det sa Ben att kyrkbygget nästan var klart, men att han måste stanna i Louisville innan han kom till mig. Hans mamma var sjuk. Han behövde träffa henne.
Han lovade komma direkt efteråt. Det var min sista nyhet från honom. Månaderna gick, sedan ett år. Ben dök aldrig upp.
Jag fick inga fler brev. En tid var jag förtvivlad och föreställde mig tusen saker. Hade pappa gjort honom något? Hade han råkat ut för en olycka på vägen, eller hade han helt enkelt gått vidare med sitt liv och glömt mig?
Jag fick aldrig veta svaret. 1970 skickade jag ett brev till mrs Jenkins och frågade om Ben. Svaret var kort. Ingen i Pineville hade hört från honom sedan kyrkan stod klar.
Han hade helt enkelt försvunnit. Livet stannar dock inte för att vi sörjer våra krossade hjärtan. Jag fortsatte arbeta, studera och leva. Jag avslutade grundskolan på kvällsskolan, sedan gymnasiet.
Vid tjugo års ålder var jag inte längre hembiträde. Jag fick jobb som försäljerska i en tygaffär i centrum. Bättre lön, mindre slit. Louisville växte märkbart då.
Nya byggnader sköt upp som svampar. Asfalt ersatte grusvägar, fler och fler bilar. Staden växte, och jag växte med den. Jag var inte längre den rädda flickan från Pineville.
Jag var en kvinna med arbete, hem, vänner och drömmar. I den butiken träffade jag John. Han var tygförsäljare från en fabrik i Cincinnati och besökte butiken en gång i månaden. En god, vänlig man, några år äldre än jag.
Vi började prata, sedan dejta. 1975 gifte vi oss. Det var en enkel ceremoni i kvarterets kyrka. Mrs Theresa var där, stolt som en mor.
Mrs Jenkins kunde inte komma. Hennes ålder tillät inte långa resor, men hon skickade sin välsignelse i ett brev. Det var en lycklig dag, en dag jag aldrig trott jag skulle få uppleva när jag var inspärrad i det där trähuset i Pineville. John kände till mitt förflutna.
Inte allt. Det finns saker som är svåra att berätta, även för den man älskar. Men han visste att jag flytt hemmet på grund av en våldsam far. Han pressade mig aldrig att berätta mer än jag ville.
Han respekterade min tystnad, mina tillfälliga mardrömmar, mina rädslor. Vi flyttade till ett enkelt hus i Highlands-kvarteret. Vi fick två barn, Mark 1976 och Lucy 1978. Livet var gott och stilla.
Ibland glömde jag nästan mitt förflutna i Pineville. Nästan, för rädslan försvann aldrig helt. Varje gång jag såg en man som liknade min far bultade hjärtat hårt. Och varje gång jag hörde nyheter om våld mot kvinnor återkom mardrömmarna.
Och alltid, alltid, hade jag känslan av att det förflutna en dag skulle hinna ifatt mig. Det gjorde det. 1980, elva år efter min flykt, fick jag ett brev från mrs Jenkins. Pappa var i Louisville och letade efter mig.
Hur hade han hittat mig? Tydligen hade någon från Pineville sett mig i tygaffären och nämnt det för honom. Världen är liten, även i en stor stad som Louisville. Mrs Jenkins brev var desperat.
Han är inte vid sina sinnens fulla bruk, Irene. Efter din flykt blev han mycket värre. Han dricker hela tiden, pratar med sig själv, får raseriutbrott. Han svär att han ska hitta dig och ta dig tillbaka, även med våld.
Var försiktig. Jag visade brevet för John. Han ville gå till polisen, men jag visste att det inte skulle hjälpa. Vad skulle jag säga?
Att jag var rädd för min far på grund av saker som hänt för över ett decennium sedan? Utan bevis, utan vittnen, skulle ingen tro mig. I veckor levde jag i ständig beredskap. Jag slutade gå till jobbet.
John insisterade på att jag skulle stanna hemma med barnen. Jag låste alla dörrar och fönster. Jag ryckte till vid varje konstigt ljud. Mardrömmarna återkom varje natt.
Sedan ringde dörrklockan en söndagsmorgon. John hade gått till affären med barnen. Jag var ensam. Jag tittade ut genom fönstret och blodet frös i mina ådror.
Det var han. Min far. Äldre, smalare, med ett ansikte tärt av sprit och tid, men fortfarande samma ögon som jagade mig i mina mardrömmar. Jag svarade inte.
Jag stod som fastfrusen bakom gardinen och iakttog. Han ringde på flera gånger, sedan började han banka på dörren och ropa mitt namn. Grannar kom ut för att se vad som hände. Han skrek att han var min far, att han bara ville prata med mig, att jag var en otacksam dotter som rymt hemifrån.
Vid ett tillfälle måste någon granne ha ringt polisen, för en patrullbil kom snabbt. Jag såg poliserna prata med pappa, som viftade med händerna och pekade mot huset. Sedan förde de bort honom. Jag trodde att det var över, att han gett upp eller att polisen skulle hålla borta honom.
Men jag hade fel. Tre dagar senare, på väg hem från bageriet, såg jag en man stå vid hörnet och iaktta vårt hus. Det var han. När han såg mig började han gå mot mig.
Jag sprang in och låste alla dörrar. Han stod kvar utanför och ropade mitt namn, sa att vi måste prata, att han ångrade sig, att han förändrats. Men jag kände igen den rösten. Jag kände igen lögnerna.
John kom hem från jobbet och fann scenen. Han försökte prata med pappa för att få honom att lämna, men pappa var full och aggressiv. Han knuffade John och försökte bryta sig in i huset med våld. Då ringde John polisen igen.
Den här gången hölls pappa häktad för ofredande och ordningsstörning, men han skulle snart släppas och komma tillbaka. Jag visste att han skulle komma tillbaka. Den kvällen pratade John och jag länge. Vi bestämde att vi inte kunde fortsätta leva i rädsla så här.
Vi var tvungna att lösa det här en gång för alla. Nästa dag gjorde jag något jag aldrig trott att jag skulle ha mod till. Jag gick till polisstationen och berättade allt för dem. Allt.
Om övergreppen, hoten, flykten. Polisen lyssnade uppmärksamt och tog min redogörelse. Han sa att han med detta kunde hålla pappa häktad längre och eventuellt utfärda ett kontaktförbud mot honom. Jag lämnade polisstationen med en märklig lättnad.
Som om en börda jag burit i åratal lättat lite. Den försvann inte helt. Jag tror aldrig den försvinner helt. Men den blev mindre och mer hanterbar.
Två dagar senare fick jag ett samtal från polisstationen. Pappa hade hittats död i sin cell. Han hade hängt sig med sitt eget bälte. Beskedet träffade mig som ett slag i magen.
Jag kände varken glädje, lättnad eller hämnd. Jag kände ingenting. En märklig tomhet, som om en del av min historia plötsligt raderats. Jag gick inte på begravningen.
Jag fällde inga tårar. Men den kvällen, när jag satt på min veranda och såg på stjärnorna, tänkte jag på flickan jag en gång varit. På modern jag förlorat alldeles för tidigt. På fadern som kunde ha varit en far, men som inte var det.
På livet jag levt och livet jag byggt trots allt. Tiden gick. Barnen växte upp. John dog 2005 i en hjärtattack.
Jag blev änka, sedan mormor. Livet fortsatte som floden mrs Jenkins talat om för så många år sedan. Idag, vid sjuttotre års ålder, ser jag tillbaka och förstår att min historia, hur smärtsam den än är, måste berättas. Inte för min skull, utan för alla flickor och kvinnor som lever i sitt eget helvete.
För att de ska veta att det går att överleva, börja om och finna frid. Jag återvände aldrig till Pineville. Genom brev från mrs Jenkins, tills hon dog 1990, fick jag veta att staden växt och förändrats. De säger att kyrkan Ben hjälpte till att bygga fortfarande står kvar.
Ibland undrar jag om han någonsin kom tillbaka, om han letade efter mig, om han fortsatte sitt liv någon annanstans. Jag fick aldrig veta sanningen. För några år sedan gjorde min dotter Lucy, av nyfikenhet på mitt förflutna, en sökning på internet. Hon upptäckte att det skett en allvarlig olycka på vägen mellan Louisville och Pineville 1969.
Strax efter det sista brevet jag fick hade en buss kört av vägen, och flera passagerare omkommit. Alla offrens namn avslöjades inte. Kanske var Ben bland dem. Kanske inte.
Det är ännu ett mysterium som tiden tagit med sig. Mina kära, det var min historia. En historia av smärta, ja, men också av överlevnad. Om hur en rädd flicka från Pineville blev kvinnan jag är idag.
Den är inte vacker eller lätt att höra, men den är sann. Lika sann som ärren jag bär i min själ. Om du känner någon som lever i ett eget helvete, räck ut en hand. Var den mrs Jenkins eller Ben i den personens liv.
Ibland kan en liten gest av hjälp, hur liten den än är, rädda ett helt liv. Från mormor Irene, med all värme och tacksamhet. Må Gud välsigna er väg, och må ni aldrig sakna modet att gå framåt som floden som aldrig vänder tillbaka.